Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt,
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält;
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så häfdes hennes barm.
Nu blåste lur i salen och tyst blef öfverallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt,
med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silfverfadets rund.
Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna, och gjorde löftet så:
„Jag svär att Frithiof vinna, fastän en kämpe stor;
så hjelpe Frej och Oden, derhos den starke Thor.“
Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
en blixt av hjeltevrede hans anlet öfverflög;
han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang,
och upp från ekebänken hvarenda kämpe sprang.
„Och hör du nu, herr konung, mitt löfte äfvenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en verld,
så hjelpe mig min Norna, derhos mitt goda svärd!“
Men kungen log och sade: „Helt dristigt är ditt tal,
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst!
den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.“
Och drottningen tog hornet, som framför henne stod,
af urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silfverfötter, med mången gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.
