Derefter syntes Halfdan, ljuslockig sven,
hvart anletsdrag var ädelt, men vekligt än.
Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte,
och liknade en jungfru, förklädd till hjälte.
Men efter dem kom Frithiof i mantel blå,
ett hufvud var han högre än begge två.
Han stod emellan brödren, som Dag står mogen
emellan rosig Morgon och Natt i skogen.
"I söner," sade kungen, "min sol går ned.
I endrägt styren riket, i brödrafred!
ty Endrägt håller samman: hon är som ringen
på lansen; den förutan hans kraft är ingen.
Låt Styrkan stå som dörrsven vid landets port,
och friden blomstra inom å hägnad ort!
Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada,
och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
Sitt eget land förtrycker dåraktig man,
ty kungen kan allenast hvad folket kan.
Grönlummig krona vissnar, så snart som mergen
i stammen är förtorkad på nakna bergen.
På pelarstoder fyra står himlens rund,
men tronen hvilar ensamt på Lagens grund.
När väld på Tinget dömmer, står ofärd nära;
men rätt är landets fromma och kungens ära.
Väl dväljas Gudar, Helge, i Disarsal,
men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar,
så långt som tanke flyger, bo höge Gudar.
