Sida:Frithiofs Saga.djvu/16

24

"Och hållen J tillhopa, J söner tre,
Er öfverman — det vet jag — skall Nord ej se;
ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten,
hon är som mörkblå stålrand kring guldsköld gjuten.

Och helsen till min dotter, den rosenknopp!
i lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp;
omhägnen henne, låten ej stormen komma
och fästa i sin hjelmhat min späda blomma!

På dig, o Helge, lägger jag fadrens sorg,
O älska som en dotter min Ingeborg!
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
båd' man och qvinna, Helge, till rätt og heder. —

Men läggen oss, J söner, i högar två
på hvar sin sida fjärden vid bölja blå;
ty hennes sång är ljuflig ännu för anden,
och som ett Drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken,
och midnattsdaggen faller på Bautasten,
då sitta vi, o Thorsten, på högar runda,
och språka öfver vattnet om ting som stunda.

Och nu, farväl J söner! Gån mer ej hit!
Vår gång är till Allfader; vi längta dit,
liksom till hafvet längtar den trötte floden;
men Frej välsigne eder, och Thor och Oden!"

---