in i grus och grönskande torf, så hvälfde sig högen:
Ljus ock lyste derur. Igenom en springa på porten
tittade kämparne in, och det beckade vikingaskeppet
stod der med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam
satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel af lågor.
Bister satt han och skurade der blodfläckade klingan,
kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat,
låg i högar omkring, och ringen bar han på armen.
„Stiga vi, hviskade Bele, dit ner och kämpa mot trollet,
två mot en ande af eld?“ Men halfvred svarade Thorsten:
“En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam.“
Länga tvistades nu, hvem först af de tvenne det tillkom
pröfva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjelm,
skakade om två lotter deri, och vid stjernornas skimmer
kände Thorsten igen sin lott. För en stöt af hans jernlans
sprungo riglar och lås, och han nedsteg. — Frågade någon,
Sida:Frithiofs Saga.djvu/24
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
