Hon helsade honom från dal och park,
från namnen, som grodde i björkens bark,
och från den kullen,
där ekarna frodas i hjeltemullen.
“Det var ej så trefligt i kungens gård,
ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
De kungasöner
de höra ej annat än lof och böner.
Och ingen (här rodnade hon som en ros)
åt hvilken en klagan kunde förtros.
I kungasalar
hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!
Och dufvorna som de matat och tämt,
nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
Ett par allena
var qvar, av de tvenne tag du den ena!
Den dufvan hon flyger väl hem igen,
hon längtar, som andra, väl till sin vän.
Bind under vingen
en vänlig runa, det märker ingen.”
Så suto de viskande dagen om,
de hviskade ännu när qvällen kom,
som aftonvindar
om våren hviska i gröna lindar.
Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
är borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger;
han lågar och suckar alltjämt och tiger.
