med Ingborgs runor ristade i barken.
Nu växer barken ut, mitt namn förgås
och det betyder döden, säger sagan.
Jag frågar Dagen, hvar han såg dig sist,
jag frågar Natten, men de tiga still,
och hafvet sjelf, som bär dig, svarar på
min fråga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodnan skall jag skicka dig
en helsning, när hon släcks i dina vågor,
och himlens långskepp, molnen, skola ta
om bord en klagan från den öfvergifna.
Så skall jag sitta i min jungfrubur,
en svartklädd enka efter lifvets glädje,
och sömma brutna liljor uti duken,
tills en gång Våren väft sin duk, och sömmar
den full med bättre liljor på min graf.
Men tar jag harpan för att sjunga ut
oändlig smärta uti djupa toner,
då brister jag i gråt, som nu — —
FRITHIOF.
Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera!
Förlåt min vrede; det var blott min sorg,
som för ett ögonblick tog vredens drägt;
den dräkten kan hon icke bära länge.
Du är min goda Norna, Ingeborg!
hvad ädelt är, lär bäst ett ädelt sinne.
Nödvändighetens vishet kan ej ha
en bättre förespråkerska än dig,
du sköna Vala med de rosenläppar!
Ja, jag vill vika för nödvändigheten,
vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp;
jag tar det med mig över vestervågor,
