Hoppa till innehållet

Sida:Frithiofs Saga.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
122

IX.
Ingeborgs klagan.

Nu är det höst,
stormande häfver sig hafvets bröst.
Ack, men hur gerna jag sute
ändå derute!

Länge jag såg
seglet i vester, det flög på sin våg.
Ack! det är lyckligt, får följa
Frithiof på bölja.

Bölja, du blå,
sväll ej så högt! det går fort nog ändå.
Lysen, J stjernor, och sägen
seglaren vägen.

När det blir vår,
kommer han hem; men den älskade går
ej till hans möte i salen,
icke i dalen;

ligger i mull
bleknad och kall för sin kärleks skull;
eller hon klagar och blöder,
offrad av bröder. —