Men barnets dagar flyga bort,
der står en yngling innan kort
med eldig blick, som ber och hoppas;
der står en mö med barm, som knoppas.
Ung Frithiof drog på jagt alltjemt:
den jagten skulle mången skrämt;
ty utan spjut och utan klinga
den djerfve ville björnen tvinga.
Då kämpade de, bröst mot bröst,
och jägarn segrande, fast klöst,
med ludet byte kom tillbaka;
hur skulle jungfrun det försaka?
Ty mannens mod er kvinnan kärt,
det starka är det sköna värdt:
de begge passa för hvarannan,
som hjelmen passar sig för pannan.
Men läste han i vinterqväll
vid eldsken ifrån spiselns häll
en sång om strålande Valhalla,
om Gudar och Gudinnor alla;
han tänkte: gult är Frejas hår,
ett kornland som för vinden går.
Från det kan jag ej Ingborgs skilja,
ett nät af guld kring ros och lilja.
Idunas barm är rik, och skönt
han hoppar under silke grönt;
jag vet ett silke, der det hoppar
Ljus-Alfer två med rosenknoppar.
