med skär och öar och land till slut.
Det är hans land, som ur böljan träder,
han ser dess skogar i gröna kläder,
han hör dess forsar med skummigt larm,
och klippan blottar sin marmorbarm.
Han helsar näsen, han helsar sunden,
och seglar tätt under gudalunden,
der, sista sommar, så mången natt
den glade svärmarn med Ingborg satt.
„Hvi syns hon icke? kan hon ej ana,
hur när jag gungar på mörkblå bana?
Kanske hon lemnat sin Balders vård,
och sitter sorgsen i kungens gård
och harpan slår eller guldet tvinnar.“ —
Då stiger plötsligt från templets tinnar
hans falk i höjden, och skjuter ned
på Frithiofs axel, så var hans sed.
Han flaxar ständigt med hvita vingen,
från skullran lockar den trogna ingen;
han krafsar ständigt med brandgul klo,
han ger ej vila, han ger ej ro.
Han lutar kroknäbb till Frithiofs öra,
det är som hade han bud att föra
kanske från Ingborg, från älskad brud;
men ingen fattar de brutna ljud.
Ellida susar nu fram om näset:
hon hoppar glad, som en hind på gräset,
ty välkänd bölja mot kölen slår;
men Frithiof munter i stäfven står.
Han gnuggar ögat, han lägger handen
utöfver pannan, och ser åt stranden.
Sida:Frithiofs Saga.djvu/87
Den här sidan har korrekturlästs
166
