Hvarhelst en klinga sår högens säd,
på berg, i dal vill jag vara med.
Jag tör väl möta en kung med krona,
mig lyster se, om jag då skall skona.
Jag tör väl möta bland sköldars larm,
en ungersven med förälskad barm,
en narr som litar på tro och heder,
den vill jag hugga af ömkan neder,
vill spara honom att stå en dag,
besviken, skymfad, förrådd som jag.“ —
„Hur ungdomsblodet dock kokar öfver,“
sad gamle Hilding, „hur väl behöver
det dock att kylas af årens snö,
och orätt gör du den ädla mö.
Anklaga icke min fosterdotter,
anklaga Nornan, hvars vreda lotter
ej mänskor rubba; de falla från
åskdiger himmel på jordens son.
Väl hörde ingen den ädlas klagan,
hon teg, som Vidar i gudasagan;
hon sörjde tyst, som i sunnanskog
en turturdufva, hvars make dog.
För mig hon yppade dock sitt hjerta,
i djupet bodde oändlig smärta.
Som vattenfågeln med såradt bröst
till botten dyker; det är hans tröst,
att dagen icke i såret glöder,
på botten ligger han och förblöder:
så hennes smärta i natt sjönk ned,
jag ensam vet, hvad den starka led.
„Ett offer är jag,“ hon sade ofta,
Sida:Frithiofs Saga.djvu/91
Den här sidan har korrekturlästs
174
