Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 85 —
men lyster det dig länger,
vi pröfva annan färd.”
Likt vågor då om hösten
de begge storma an,
och stålbeklädda brösten
slå tätt emot hvarann.
De brottades som björnar
uppå sitt fjäll af snö,
de spände hop som örnar
utöfver vredgad sjö.
Rotfästad klippa hölle
väl knappast ut att stå,
och lummig jernek fölle
för mindre tag än så.
Från pannan svetten lackar
och bröstet häfves kallt,
och buskar, sten och backar
uppsparkas öfver allt.
Med bäfvan slutet bida
stålklädde män å strand;
det brottandet var vida
berömdt i Nordens land.
Till slut dock Frithiof fällde
sin fiende till jord,
han knät mot bröstet ställde
och talte vredens ord:
