Den här sidan har korrekturlästs
— 88 —
Bak kämpens stol en tärna
står med sin liljehy,
och blickar, som en stjerna
bakom en stormig sky.
Der flyga lockar bruna,
der stråla ögon blå,
och, som en ros i runa,
så glöda läppar små.
Men hög å silfverstolen
satt Jarlen i sin prakt,
hans hjelm var blank som solen
och pansart guldbelagdt.
Med stjernor öfversållad
var manteln rik och fin,
och purpurbrämen fållad
med fläcklös hermelin.
Tre steg han gick från bordet,
bjöd handen åt sin gäst,
och vänligt tog till ordet:
”kom hit och sitt mig näst.
Rätt månget horn jag tömde
med Thorsten Vikingsson,
hans son, den vidtberömde,
ej sitte fjerran från.”
Då sågs han bägarn råga
med vin från Sikelö[1],
- ↑ Sicilien.
