Den här sidan har korrekturlästs
— 91 —
Vi möta dem på stranden —
dock var din far mig kär.” —
Då vinkar han med handen
sin dotter, som satt när.
Då sprang den blomstervidja
från stol med gyllne karm;
hon var så smal om midja,
hon var så rund om barm.
I gropen uppå kinden
satt Astrild, liten skalk,
lik fjäriln, förd af vinden
allt i en rosenkalk.
Hon sprang till jungfruburen
och kom tillbaka med
grönvirkad pung, der djuren
gå under höga träd,
och silfvermånen skiner
på sjö af segel full;
dess lås är af rubiner
och tofsarna af gull.
Hon lade den i handen
uppå sin fader huld:
han fyllde den till randen
med fjerran myntadt guld.
”Der är min välkomstgåfva,
gör med den hvad du vill,
