Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 107 —

Om lunden sedan,
fridlyst alltsedan
svärd bands vid länd —
nu är han bränd,
fick ej den heder
att ruttna neder! —
Det der, med mer,
som hvar man ser,
glöm ej att föra
till Balders öra,
du töckenbud
till töcknig Gud!

Helt visst besjungen
blir milde kungen
som bannlyst mig,
ej just från sig,
men från sitt rike.
Välan, vi vike
till riken blå,
der vågor gå.
Du får ej hvila,
du måste ila,
Ellida, ut
till verldens slut.
Du måste vagga
i saltad fragga,
min drake god:
en droppa blod
ej heller skadar,