Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/154

— 118 —

Så han ristade lag, och hans namn med hvar dag
växte vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans
kämpar de stridde med lust,

Men han sjelf satt vid rodret och blickade mörk,
han såg ned i det vaggande blå.
”Du är djup; i ditt djup trifves friden kanske, men
hon trifves ej ofvanuppå.

Är den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd, jag
vill falla, om så är bestämdt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som
förmörka mitt sinne alltjemt.” —

Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flygt,
stiger djerft som den hvilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög,
och som Ljungaren står han i förn.

Så han sam ifrån seger till seger alltjemt, han var
trygg på den skummande graf,
och han synte i Söder båd' öar och skär, och så
kom han till Grekelands haf.

När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de
lutande templen uti,
hvad han tänkte vet Freja, och Skalden det vet,
J som älsken, J veten det, I! —