”Här vi skulle ha bott, här är ö, här är land, här
är templet min fader beskref:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men
den hårda i Norden förblef.
Bor ej friden i saliga dalarna der, bor ej minnet i
pelaregång?
och som älskandes hviskning är källornas sorl, och
som brudsång är fåglarnas sång.
Hvar är Ingeborg nu? Har han glömt mig alltren
för gråhårige, vissnade Drott?
Ack! jag kan icke glömma, jag gåfve mitt lif, för
att se, för att se henne blott.
Och tre år ha förgått sen jag skådat mitt land, den
Sagas konungasal;
stå de herrliga fjällen i himlen ännu? Är det grönt
i min fädernedal?
På den hög, der min fader är lagd, har jag satt en
lind, månn' hon lefver ännu?
Och hvem vårdar den späda? Du jord, gif din must,
och din dagg, o! du himmel, gif du!
Dock, hvi ligger jag längre på främmande väg och.
tar skatt, och slår menskor ihjel?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det
lumpna, föraktar min själ.
