Den här sidan har korrekturlästs
— 121 —
XVI.
Frithiof och Björn.
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg,
böljorna äro oroliga sällar.
Nordens de fasta, de älskade fjällar
locka med underlig makt min håg.
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit,
ingen förjagat från fädernas graf!
Ack! för länge, för länge jag flutit
fridlös omkring på det vilda haf.
Hafvet är godt, det må du ej klandra,
frihet och glädje på hafvet bo,
veta ej af den vekliga ro,
älska alltjemt att med böljorna vandra.
När jag blir gammal, vid grönskande jord
växer jag också väl fast som gräsen.
Nu vill jag kämpa och dricka om bord,
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.
Isen har nu dock oss jagat i land,
rundt kring vår köl ligga vågorna döda:
