Den här sidan har korrekturlästs
— 130 —
XVIII.
Isfarten.
Kung Ring med sin drottning till gästebud far,
på sjön står isen så spegelklar.
"Far ej öfver isen, den främling sad':
han brister, för djupt är det kalla bad.” —
”Kung drunknar icke så lätt, sad' Ring,
den som är rädd, kan gå sjön omkring.”
Den främling blickar så mörk med hot,
han spänner stålsko i hast på fot.
Slädtrafvarn sätter med makt åstad,
han frustar lågor, han är så glad.
Sträck ut, skrek kungen, min trafvare god,
låt se om du är af Sleipners[1] blod!
Det går, som stormen går öfver sjön,
den gamle ej aktar sin drottnings bön.
Men stålskodd kämpe står heller ej still,
han far dem förbi så snart han vill.
Han ritar mång runa i isens famn,
skön Ingeborg åker öfver sitt namn.
- ↑ Odens häst.
