Hoppa till innehållet

Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 132 —

XIX.
Frithiofs Frestelse.

Våren kommer: fåglen qvittrar, skogen löfvas, solen ler,
och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner.
Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,
och i menskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp.

Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jagt,
och det hela hof församlas hvimlande i brokig prakt.
Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark med hof,
och med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof.

Se, der kommer jagtens drottning! Arma Frithiof, se ej dit!
Som en stjerna på en vårsky sitter hon på gångar hvit.
Hälften Freja, hälften Rota, skönare än begge två,
och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.

Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gul!!
akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är full!