kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än,
som hon svor — hon bröt den icke, grymma Gudar bröto den.
Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med harm,
och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm.
Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris,
men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjelk med is.” —
Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,
dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af björk och al.
Der steg kungen af och sade: ”se! hur skön, hur sval den lund,
jag är trött, kom låt oss hvila, jag vill slumra här en stund.” —
”Icke må du sofva, konung, kall är marken här och hård,
tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård.”
"Sömnen, som de andra Gudar, kommer när vi minst det tro,
sade gubben, unnar gästen ej sin värd en timmes ro?“
