Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn?
Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn?
Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag,
blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.
Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och Gudars skräck,
sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck.
Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land,
och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstaf i hand.
Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång:
lifvet är en strid från början, ungdomen dess Berserkagång.
Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt;
jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.
Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in;
