Den här sidan har korrekturlästs
— 140 —
XX.
Kung Rings död.
Gullmanig fåle,
Skinfaxe drager
vårsol ur vågen mer herrlig än förr.
Morgonens stråle,
dubbelt så fager,
leker i kungssal: det klappar på dörr.
Sorgsen i hågen
Frithiof inträder,
blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst
häfves som vågen.
Främlingen qväder
afshedets qväde med darrande röst:
”Böljorna bada,
vingade hästen,
sjöhästen längtar från stranden igen,
Ut vill han vada,
bort måste gästen,
bort från sitt land och sin älskade vän.
Dig ger jag ringen,
Ingeborg, åter;
