II.
Kung Bele och Thorsten Vikingsson.
Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod,
hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god,
hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
och ärrig som en runsten, och silfverhårig.
De stodo, som bland bergen två offerhus,
åt hedna Gudar vigda, nu halft i grus,
men visdomsrunor många på muren täljas,
och höga forntidsminnen i hvalfven dväljas.
”Det lider emot qvällen, sad' Bele kung,
ej mjödet vill mig smaka, och hjelm käns tung.
Inför mitt öga mörkna de menskoöden,
men Valhall skiner närmre, jag anar döden.
Jag kallat mina söner och din också,
ty de tillsammans höra, liksom vi två.
En varning vill jag gifva de örnar unga,
förrn orden somnat alla på död mans tunga.” —
Då trädde de i salen, som kung befallt,
och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.
Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden,
och kom med blod på händren ur offerlunden.
