Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 166 —

”kung Helge fallen? När och hvar?” — ”Du vet det sjelf,
så länge som du murat här, han var på tåg
bland Finnarna i fjällen. På en ödslig klint
stod der ett gammalt tempel, vigdt åt Jumala[1].
Nu var det stängdt och öfvergifvet längesen,
men öfver porten ännu en vidunderlig
forntidabild af Guden lutade till fall.
Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick
bland folket ifrån slägt till slägt, att hvem som först
besökte templet, skulle skåda Jumala.
Det hörde Helge, och med blind förbittring drog
han upp å öde stigar emot hatad Gud,
och ville störta templet. När han kom dit upp
var porten stängd och nyckeln rostad fast deri.
Då grep han om dörrposterna och rystade
de multna stammar: på en gång med rysligt brak
föll bilden ner och krossade uti sitt fall
Valhallasonen, och så såg han Jumala.
Ett bud i natt har brast oss tidningen härom.
Nu sitter Halfdan ensam på kung Beles stol,
bjud honom handen, offra Gudarna din hämd.
Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans prest,
till tecken att du icke gäckat fridsäll Gud.
Förvägrar du det, då är templet fåfängt bygdt
och fåfängt har jag talat.” — —

Nu steg Halfdan in;
utöfver koppartröskeln, och med oviss blick

  1. Finsk Gud.