”vinden är god och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta,
hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
Tack för din bjudning ändå, den är välment, kunde jag endast
ge dig ett minne af mig! men min rikedom ligger i hafvet;
kanske finner du dock i morgon en gåfva på stranden.” —
Dagen derpå stod Viking vid sjön, och si! som en hafsörn,
när han förföljer sitt rof, flög in i viken ett drakskepp.
Ingen syntes derpå, ej en gång man märkte en styrman,
rodret dock lette sin bugtiga väg bland klippor och blindskär,
liksom bodde en ande deri: när det nalkades stranden,
refvade seglet sig sjelf, och ej rördt af menniskohänder,
ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor:
”Bergade Ägir[1] ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken.”
- ↑ Hafs-Guden.
