Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 44 —
VII.
Frithiofs Lycka.
Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej: i Balders hage
det är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämd, på jordens sorg,
men endast Gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.
Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.
Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son[1], hvi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
- ↑ Dagen.
