De lycklige! dem skiljer ingen,
när dagen kommer, eller far,
men deras lif är fritt, som vingen,
som bär i skyn det glada par.
”Se, dagen gryr.” Nej, det är flamman
af någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försof dig, dagens gyllne stjerna!
och morna sen dig långsamt till.
För Frithiof må du sofva gerna
till Ragnarök[1], om du så vill.
Dock, det är fåfängt till att hoppas,
der blåser ren en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas
så friska, som på Ingborgs kind.
En vingad sångarakara qvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
och lifvet rörs och vägen glittrar,
och skuggorna och älskarn fly.
Der kommer hon i all sin ära!
Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
Jag känner det, en Gud är nära,
hur präktig är hon dock, hur skönt!
- ↑ Verldens undergång.
