Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/82

— 60 —

omkring i härdnad, och förtalde ofta,
vid brasans sken i långa vinterqvällar,
om Greklands haf och öarna deri,
de gröna lundar i den blanka böljan.
Ett mäktigt slägte bodde fordom der,
och höga Gudar uti marmortempel.
Nu stå de öfvergifna, gräset frodas
å öde stigar, och en blomma växer
ur runorna som tala forntids vishet;
och smärta pelarstammar grönska der
omlindade af söderns rika rankor.
Men rundt omkring här jorden af sig sjelf,
en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,
och gyllne äpplen glöda mellan löfven,
och röda drufvor hänga på hvar gren,
och svälla yppiga som dina läppar.
Der, Ingeborg, der bygga vi i vågen
ett litet Norden, skönare än här;
och med vår trogna kärlek fylla vi
de lätta tempelhvalfven, fägna än
med mensklig lycka de förgätna Gudar.
När seglarn då med slappa dukar gungar
(ty stormen trifs ej der,) förbi vår ö
i aftonrodnans sken, och blickar glad
från rosenfärgad bölja upp mot stranden —
då skall han skåda uppå templets tröskel
den nya Freja, (Afrodite tror jag
hon nämns i deras språk,) och undra på
de gula lockar, flygande i vinden,
och ögon ljusare än söderns himmel.