Johanna Gray,
Eller Religionens Seger öfwer Kärleken,
af H:r Young. Slutet.
Nu nalkas det hiskeliga ögnablicket: Bödlarna klifwa fram, Bilan uplyftes, slaget skal nu ske. Hennes Wänner, som stå omkring henne, och i tysthet gråta, upfylla detta Dödsens Tempel med sorg och fasa. - - Skal jag här afbryta min klagofulla Målning, eller skal jag förut omtala något, som Efterwerlden aldrig lärer tro? - -
Sannerligen, det finnes aldeles ingen ting utom Religionen, som kan gifwa det Hjeltemod, hwarmed denna unga Prinsessan mottog Döds-hugget[1]. Stilla och nögd at offras, stiger hon fram, omfamnar sin Gemål och sin Far, trycker dem några ögnablick mellan sina armar, och talar så til dem dessa sista orden[2]: „Obetänksamheten af Eder blinda ömhet har ej förargat mig: det är mig en glädje, at se Eder så högt wärdera mitt lif; men förlåten, om jag lyckönskar mig öfwer den styrka jag haft, at göra Himmelen et offer af Edra hufwuden, som äro mig flere resor kärare, än mitt eget, men som samwetet nu för-
