Hoppa till innehållet

Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106
ASLÖG OCH HENNES SÖNER.

Så snart min död hon spörjer.
Skall ock den stjufmodren
Sina söner det säga.

Derpå blef han kastad på spjuten; då såg han en korp flyga öfver sig, och qvad då:

Här klankar nu korpen
Högt öfver hufvudet.
Godt gästabud vill han sig
Göra af mig.
Illa lönar han de många stekar,
Jag i strider honom skurit.

Derpå lät han sitt lif med stor frimodighet, men hans män foro åter till Lejre. De funno Aslög ensam hemma, ty Ragnar var ute i härnad, och hans söner likaså. Männerna trädde fram för henne, och sade sig vara Agnars och Eriks likmän. Då frågade hon med stor ångest, «hvad tidender de förde? Om Svearne voro i landet, eller om konungasöner fallit?» Härpå förtäljde männerna, huru allt tillgått, och när de kommo till Eriks qväde, då han skickade henne ringen, märkte folket, att hon fällde tårar, hvilka voro som blod till utseendet och hårda som hagelkorn, hafvande ingen menniska sett henne gråta förr eller sedan. Hon sade «sig nu vara ensam och ej något förmå, dock skulle hon framdeles nog väcka hämnd efter Agnar och Erik, som om de varit hennes egna söner».


TIONDE KAPITLET.
ASLÖG OCH HENNES SÖNER.

Straxt härefter kommo hennes egna söner hem från Hvitaby. De berättade henne då Rognvalds död, men hon sörjde honom dock icke mycket, utan sade, «att hon förutsett, det han ej skulle länge lefva till någon ära. Men det vill jag förtälja eder», tillade hon, «att