hugga sina fiender, ej kommo ihåg, det de voro på hafvet, utan sprungo öfver bord och föllo så i sjön. Konung Olof stod hela dagen i bakstammen, fäktande ifrigt, mest med spjutkastning, ty han var så öfvad , att han kunde kasta med båda händerna på en gång. Han såg, huru Norrmännen höggo tätt och ifrigt, dock föllo få fiender deraf. Då ropade han och frågade: «Hvad orsaken vore härtill? eller om hans män höggo falskt?» Männerna svarade då: «att deras svärd blifvit slöa af det täta huggandet och beto ej mycket». Konungen tog då upp ur sin vapenkista och gaf folket nya och hvassa svärd, och började då striden åter att skärpas. Men då konungen lutade sig efter svärden i vapenkistan, sågo männerna, att blod rann ut undan harnesket på armen, hvaraf de förstodo, att han var sårad. Enar Tambaskelfver brukade sin båge hela dagen och fällde dermed mången man. Han märkte, hvar Erik jarl stod på Jernbarden, och sköt derföre efter honom; men pilen gick straxt bredvid jarlens hufvud tvärtigenom roderknappen och de omlindade tågen. Jarlen såg sig om, frågande: «om någon visste, hvem som sköt så hårdt?» I detsamma kom den andra pilen och gick mellan armen och sidan samt tvärt igenom ett tjockt bräde. Då märkte jarlen, hvarifrån skottet kom, och sade derföre till en snäll finsk bågskytt: «Skjut du den långa mannen, som står der vid masten på Ormen långa». Som Enar spände bågen tredje gången, kom Finnens pil och skar af Enars bågsträng, att den sprang sönder med gäll klang. «Hvad var det, som small så högt?» ropade Olof Tryggvason. «Norrge ur dina händer, konung!» svarade Enar. «Gud råder för land och rike, och ej din båge», svarade Olof. «Tag min båge och skjut med den!» och kastade så sin båge till Enar. Enar tog bågen, spände och böjde den upp och ned, sägande: «Allt för vek, allt för vek, är konungens båge!» slängde den så åter till Olof, och tog sköld och svärd, stridande dermed, så länge han förmådde.
