Hoppa till innehållet

Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
UPPRORET MOT OLOF HARALDSSON.

antaga kristna läran. Derföre drogo många af de mägtigaste bönderna bort till konung Knut den rike, som vid denna tiden regerade öfver Dannemark och England. Han mottog dem väl och sände dessutom bud till Norrge med penningar och dyrbarheter, hvarmed de förnämsta Norrmän mutades, så att, då Knut följande sommaren kom dit med en krigshär, föll hela landet honom till, och Olof Haraldsson måste fly bort ur Norrge. Han reste då öfver Sverge till Ryssland till konung Jarislav och drottning Ingegerd, och Knut den rike satte Håkan jarl till länshöfding öfver Norrge. Men efter ett år drunknade denne. Då skyndade några af Olof Haraldssons vänner till Ryssland och rådde honom att återvända och intaga sitt fordna rike, medan det var höfdingelöst. Han följde deras råd och for först öfver till Sverge. Der var nu redan Olof Skölkonung död och Anund Jakob således ensam konung. Han gaf Olof fyrahundrade af sina hofmän samt dessutom tillåtelse att värfva så många svenskar, som han kunde få med sig. Olof drog sedan öfver Dalarna in i Norrge mot Trondhem och hade då församlat en krigshär af 3000 man. Men bönderna i Norrge hade också församlat sig mot honom, och voro en vida större hop. Deras förnämsta anförare var Kalf Arnason, hvilken tillförene varit Olof Haraldssons hofman. Dessutom var Torer Hund en märkelig höfding bland bönderna. I stället för harnesk bar han renskinnsmuddar på kroppen, hvilka af folket troddes vara så förtrollade, att intet hugg kunde bita på dem. Denne Torer Hund förde med sig många raska huskarlar, och hade utlofvat att ej strida mot någon förr än han fick skifta hugg med sjelfva konungen. Till Torer sällade sig också Torsten Skeppssmed för att få strida mot konung Olof, och dymedelst hämnas de stora böter, som konungen honom förut ålagt.