konung, och jag har lofvat honom tro, såsom landtvärnsman»[1]. De suto der alltså vintern öfver. Om våren foro de ut i härnad och vunno stora rikedomar, ty ingen kunde stå emot dem, men om hösten kommo de åter att vintra öfver i Uppsala. På ett af dessa härnadståg fick Odd af en prinsessa på Irland en silkesskjorta, som var så gjord och tilltrollad, att intet jern bet på den, och så länge Odd bar henne, skulle ingenting, hvarken jern, eld eller vatten, skada honom, så framt han ej flydde; ty då kunde hon ej längre skydda honom. Odd tyckte sig häri hafva fått en kostelig ting, och lade aldrig af sig denna skjorta.
TREDJE KAPITLET.
ANDGRIMS SÖNER.
På Bolmsö[2] lefde denna tiden en kämpe, benämnd Andgrim, och hans hustru Eyvor. De hade tillsammans tolf söner. Den äldste het Angantyr och var hufvudet högre än de andra, samt tapprare och förmer än andra män. Han hade af sin fader fått det goda svärdet Tirfing, hvilket smiddes af dvergar åt Odens sonson Svafurlane, och hade den egenskap, att det bet på allt och gaf ständig seger åt den, som förde det. De öfriga elfva bröderna voro äfven stora kämpar, och ofta kom beserkagång öfver dem, så att de dråpo sina egna män, och gingo upp på land samt nedbröto träd och stenar. Derföre foro de ensamma omkring; dock fingo de ej någonsin motstånd, ty folket fruktade dem mycket och onda sägner gingo om dem kring länderna.
