Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
STRIDEN PÅ SAMSÖ.

Flygande örnen
Följer honom efter.
Han skall suga
Skummande blodet.
Jag örnastek skurit
Nu sista gången.

Derpå dog Hjalmar. Odd drog då alla berserkerna tillsammans, låtande hvar och en behålla sina vapen, och lade Tirfing under Angantyrs hufvud. Derpå uppkastade han stora högar öfver dem. Likaledes gjorde han med sina egna män. Sedan bar han Hjalmar ned på skeppen. Det är berättadt om Odd, att han trodde hvarken på Oden, Thor eller några andra gudomligheter, utan blott på sin egen styrka och lycka, som säges hafva varit så stor, att blott han hissade segel, fick han medvind, hvart han ville. På detta sätt skall han nu hafva seglat till Sverge. Han drog skeppet i land, tog den döda Hjalmar på sina skuldror, och gick så till Uppsala. Der lade han Hjalmar utanför salsdörren, och trädde sedan in, hafvande dess hjelm och brynja i handen. Dessa lade han ned framför Ane och berättade Hjalmars fall. Sedan gick han till Ingeborg, der hon satt på sin stol, och höll på att sömma en mantel åt Hjalmar. Odd träder fram för henne och säger: «Hjalmar helsade och skickade dig denna ring i sin dödsstund.» Ingeborg tager emot ringen, ser på honom, svarar intet, utan dignar död neder. Då tog Odd och bar ut henne och lade henne i Hjalmars armar, sägande: »Nu skola de döda njuta den sällhet, som ödet nekade de lefvande.» Odd sade sedan, att arföl skulle drickas efter Hjalmar, och han och Ingeborg begrafvas i samma hög. Konung Ane lät göra som Odd ville, och blef alltså öfver dem en dråplig hög uppkastad. Men Odd for sedan vida verlden omkring, och ingen kunde någonsin besegra honom. Han kom ock till Jerusalem och blef kristen, och det finnes ganska många berättelser