Bodvar, skakade på honom och sade: «Ännu är du ej så stark, broder, som dig behöfdes», skar derföre ett hål i benet och gaf Bodvar af sitt blod att dricka. Sedan fattade han åter i honom, och stod nu Bodvar så fast, att Elgfrode ej förmådde röra honom ur stället. Då sade Elgfrode: «Nu hafver du krafter nog, och tror jag, att du lärer komma att öfverträffa alla andra män i raskhet och mandom.» Derpå satte Elgfrode sin ena fot i berget så hårdt, att ett djupt spår derefter syntes, sägande: «Hvarje morgon skall jag besöka detta spår. Är det fullt med jord, så är du sotdöd; med vatten, så är du drunknad; men, är der blod uti, så är du med vapen dödad, och skall jag då söka hämnas din död; ty dig älskar jag mest af alla mina fränder.» Härpå skiljdes bröderna. Elgfrode gick åter upp på fjället, men Bodvar fortsatte sin led söderut.
På denna väg kom han också till Götaland, hvarest hans broder, Tore, var konung, och vistades Bodvar der någon tid i mycken heder och välfägnad. Tore ville dela med honom sin egendom, om Bodvar stannade qvar, eller gifva honom utrustadt manskap med sig på resan; men Bodvar afslog båda delarna, viljande endast lita på sig sjelf. Sedan han derföre tagit afsked af sin broder, fortsatte han sin resa än ytterligare söderut.
När Bodvar slutligen kommit ned i Dannemark ej långt ifrån Lejre, hände sig, att han ej hittade något hus om aftonen, utan måste rida ute i regn och mörker, och blef hans häst tillika alldeles upptröttnad. Slutligen stötte denne emot något högt, så att han ej kunde gå längre. Bodvar stiger af för att undersöka, hvad det vore, och finner, att det var ett litet hus. Han klappar på och blifver väl och vänligt emottagen af en gammal gubbe, som med sin gumma bodde uti kojan. Som nu Bodvar förtäljde sitt uppsåt att fara till konung Rolf, började han och gubben tala om kämparna derstädes och deras lekar. Gubben berättade då,
