svarade: «att hvarje friboren man egde försvara sitt lif så länge han kunde.» Konungen berömde hans tapperhet, gaf honom tillnamnet Bjarke, och anviste honom en af de förnämligaste platserna vid bordet. När nu kämparne begynte blifva något druckne, företogo de sig efter vanan att kasta de afätna benen på hvarandra, hvaraf stort gny uppkom kring hela salen. Nu ser Bodvar, hvar en stor benhop låg uti ena hörnet. Han gick dit och fick se, hvar Hottur satt, trasig, oren och skälfvande, inom en hög mur, som han konstigt upprest af de ditkastade benen, för att dymedelst skydda sig mot de andras slängar. Bodvar stötte ned muren, tog Hottur vid armen och lyfte upp honom utur benhopen; hvarvid denne ropade och skriade högt, troende, att Bodvar ville slå ihjel honom. Men Bodvar tog honom med sig till sin plats och ställde honom der bakom sig. Så snart hofmännen fingo se Hottur, började de kasta ben åt honom, så att de ofta träffade Bodvar; men denne brydde sig ej derom, utan höll endast qvar Hottur, hvilken darrade och skälfde af fruktan, och nödvändigt ville springa bort och gömma sig i sin benhop igen. Slutligen fick han se, hur en af kämparne slängde med allo magt ett stort höfteben mot Bodvar, och skrek derföre till högt och ångestfullt; men Bodvar tog mot benet med handen och kastade det tillbaka till kämpen med så mycken kraft, att denne föll död neder deraf. Dervid sprungo de andra hofmännen upp och ville döda Bodvar för att hämnas sin stallbroder; men konungen förböd det, sägande: «att Bodvar endast försvarat sig sjelf; och vore dessutom detta benkastande på oskyldigt, värnlöst folk en elak vana hos hofmännen, hvaraf konungen hade stor skam och sidvördnad, och hvilken väl nu kunde upphöra.» Bodvar kom sedan uti allt större nåd och ynnest hos konungen, så att han tycktes vara den förnämligaste bland alla hofmännen. Likväl glömde han aldrig Hottur, utan, sedan han tvättat honom ren och gifvit honom andra kläder, förde han
