och ej frukta mer för konungens hofmän.» «Hvarken för dem eller för dig sjelf en gång!» svarade Hottur, och var nu helt manhaftig. Derpå gmgo de till slottet. Morgonen derefter ville Bodvar intala konungen, att det var Hottur, som fällt djuret; men alla trodde ändå, att det var Bodvar; likväl fingo de snart förnimma, att Hottur var blifven en helt annan man, med hvilken det ej var godt att gäckas, ty han befanns nu den starkaste vid hofvet näst Bodvar; dock vedergällde han ingen bland hofmännen allt det begabberi, de förut mot honom utöfvat. Konungen tyckte derföre mycket om honom, gaf honom namnet Hjalte den skicklige och till namnfäste ett ganska kosteligt svärd; och nu var Hjalte allt hädanefter i stort anseende bland hofmännen, och dertill Bodvar Bjarkes förtroligaste vän, och led så hela det året om.
Julen derefter kommo konungens berserkar hem från sina långa vikingafärder och gingo, fullväpnade uti stål från hufvudet till hälen, kring hela salen, frågande om någon djerfdes «säga sig jemgod med dem». Alla lutade sig ödmjuka, undvikande svar, och gick det så bänkarna utefter, allt tills de kommo till Bodvar. Han svarade «sig ej allenast vara jemngod, utan ock mycket bättre»; rusade så upp, fattade den förnämsta berserken och slog honom med alla hans vapen så hårdt mot golfvet, att benen nästan brötos sönder. På samma sätt lekte Hjalte med en annan berserk, och blef då mycket buller och gny uti salen. Konung Rolf sprang ur högsätet dit, bedjande dem vara stilla. «Först,» svarade Bodvar, »skall berserken vidgå att jag är bättre kämpe än han.» «Det lär nog vara ögonskenligt för alla,» svarade konungen. Då lät Bodvar berserken stå upp igen, och bad nu konungen dem «bevisa deras mandom mot hans fiender, men ej mot hvarandra». Berserkarne förehöll han «deras stora öfvermod, och att intet vore så mägtigt, att det ej kunde träffa någon mägtigare». Sedan blefvo de fullkomligt förlikta och fingo sina rum sålunda: att närmast konungen till
