kämpar äro. Det endast önskar jag att vår mandom och vårt beröm må länge ihågkommas.» Så skedde också, och då detta blef berättadt för drottning Skuld derutanför, sade hon: «Mycket olika är min broder, konung Rolf, alla andra män, och är det stor skada på honom. Dock måste allting lida till sitt slut.»
Då de nu hade druckit en föga stund, springer konung Rolf upp och hastade ut, och efter honom kämparne och sedan de öfriga hofmännen, och blef då straxt derutanför en den skarpaste strid. Konung Rolf följde sjelf med sitt baner och likaledes hans kämpar, och måste der allt vika undan. Konungen svängde sitt goda svärd, Skofnung, så att det klingade högt i männernas hjelmar, och med hvarje hugg fälldes en man till jorden; likaledes gjorde också alla kämparna. Den största skadan led likväl drottning Skulds folk af en hiskelig stor björn, hvilken for fram i striden, allt jemt följande konung Rolf åt. Hvad, som han nådde af Skulds här, hästar eller män, bröt han under sig, och förkrossade med sina ramar eller sönderslet med sina tänder, så att han ensam fällde flera fiender än fem bland konungens kämpar, och alla hugg och pilar halkade af mot honom. Så gick striden en stund, drottning Skuld till föga gamman.
Nu ser Hjalte sig omkring, saknar Bodvar, och utropar: «Hvar månde Bodvar nu undansticka sig, hvilken vi hafva hållit för en sådan kämpe?» Men konung Rolf svarade: «Någorstädes lärer han vara, der han gagnar oss mest, om han råder sig sjelf. Derföre fortfar du uti striden, som du begynt, och baktala icke Bodvar!» Icke destomindre sprang Hjalte hem, sökande Bodvar, och fann honom också sitta ensam och sysslolös i den stora kongssalen. Nu började Hjalte häftigt förebrå Bodvar detta i hårda ordalag, hotade slutligen att uppbränna Bodvar och salen, om han ej ville följa med ut i striden. Då andades Bodvar tungt, reste sig upp och sade: «Icke behöfver du skrämma mig, ty jag är ingalunda rädder; icke
