honom dogo de nu alla, lemnande efter sig det största loford och beröm både för trohet och tapperhet.
Nu hade drottning Skuld vunnit den seger, hon åstundat; men hennes man, konung Hjorvard, hade fallit, och få stodo uppe af hela hennes här. Hon tog sin broders riken under sig; men styrde dem både illa och en liten tid. Elgfrode vitjade nämligen spåren i berget hvarje morgon, och då han en gång fann det fullt af blod, hastade han sin resa söderut till konung Tore i Götaland. De utrustade en här till att hämna sin broders fall; och fingo dertill äfven folk ifrån drottning Yrsa i Uppsala, och är det sagdt, att förbemälte Woggur var anförare för denna hjelpsändning, och höll han sålunda sitt löfte mot konung Rolf, ehuru det blifvit föraktadt. De tågade sedan tillsammans åstad emot Skuld, och kommo henne oförvarandes uppå, likasom hon hade gjort med konung Rolf. Hon blef alltså snart fången och pinad till döds med de värsta plågor, och blef detta lönen för hennes ondska och brodermord. Adil lefde någon tid i Uppsala, hatad utaf drottning Yrsa och föraktad af sitt folk för sitt svek och den nesa han lidit af konung Rolf. Slutligen dog han på det sätt, att, då han en gång vid ett stort offer red omkring Disarsalen i Uppsala, snafvade hans häst så, att Adil föll ned och krossade sitt hufvud mot en sten; och tycktes både hans död och hans minne vara föga hederliga. Men sagan om konung Rolf Krake och hans kämpar har gått mun ifrån mun öfver hela Norden. De väna möerna drucko sina unga kämpar till med Rolf Krakes skål, uppmuntrande dem derigenom till mod och tapperhet. En stor hög uppkastades till hans minne; och hans goda svärd Skofnung förvarades i långliga tider, som en stor dyrbarhet, uppe i det höga Island hos de stolta slägter, som der bodde. Slutligen blef också det förkommet eller förstördt, och varade sålunda icke dess hårda stål så länge som konung Rolfs minne; utan har det gått, som det står uti det gamla Havamal:
