Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63
OM ROLF GÖTRIKSSONS FRIERI.

«och är det skam, att du, som är karl, ej törs tala med qvinnfolk.» Härvid harmades konung Rolf och beslöt att resa; sände derföre bud efter sin fosterbroder Ingjald i Dannemark. Denne kom straxt, och begaf sig nu konung Rolf tillika med Ingjald och sextio välrustade män på resan till Uppsala, ämnande med fredlighet börja sitt värf. Kettil måste under tiden sitta hemma och styra riket, och gjorde han det ganska nödigt, viljande gerna deltaga i detta äfventyret.

En natt vaknar Ingerd, konung Eriks drottning, och förtäljer för sin man hvilken underlig dröm hon hade haft. Hon tyckte, nemligen, att hon såg en hop vargar komma rännande från Götarike hit upp åt Sverge, och framför dem var ett stort lejon och en liten björn, men allesammans voro släthåriga, spaka och tama. Hvad tror du sådant betyda, drottning? sade kungen. Lejonet, sade hon, månde vara en konungs vålnad eller fylgia, men den hvita björnen utmärker någon kongsson, och vargarna deras följeslagare; och gissar jag, att det är konung Rolf Götriksson samt hans fosterbroder, Ingjald af Dannemark, och lär deras ärende vara fredligt, emedan de tycktes så spaka; och månde konung Rolf vilja fria till vår dotter Torborg. Men konung Erik ville ingalunda höra talas om, att en konung öfver så litet rike skulle våga fria till hans dotter. Några dagar derefter förspörjer Erik om konung Rolfs ankomst, och låter bjuda honom till gästabud till sig; men då Rolf kom, anvisade Erik icke någon synnerligt hederlig plats åt honom, hvadan han också satt mycket tyst och olustig i gästabudet. Erik sporde honom slutligen, för hvad sak han hade farit ifrån Götaland hit upp. Konung Rolf svarade härtill och frambar sitt ärende höfveliga; men konung Erik sade: «Jag känner Göternas skämtsamma sed, huru de ofta säga det, de hafva ingen mening med. Dock gissar jag edert ärende. Det vet jag, att Götaland är litet och edra skatter små; men i hafven mycket folk hos eder, gifvande dem efter eder gifmildhet så länge det räcker. Nu är dyr