sägande, att det vore visserligen af skämtan taladt; ty deras sanna ärende vore att få sig mat, hvilket hon ej ville neka dem, utan visade dem till köksmästaren. Men, då konung Rolf likafullt fortsatte sitt frieri, och omtalade, huru hon var en qvinna, och om deras äktenskap, blef Torborg så ond och rasande, att hon näppeligen visste, hvad hon gjorde. Hon rusade upp, fattade sina vapen och befallte sina män, att taga fast och binda den galningen, som så försmädade konung Torborg; och blef nu mycket rop och buller i salen. Konung Rolf spände på sin hjelm och bad sina män gå ut, och gjorde de så, oaktadt hofmännens hårda anfall. Konung Rolf gick baklänges genom hela salen och sist ut; med sin sköld i ena handen afvärjde han alla hugg och skott, och med den andra svängde han svärdet så kraftigt, att tolf hofmän föllo för honom, innan han kom ut ur salen. Som han likväl såg, att han hade för stor öfvermakt emot sig, befallte han sina män att rida undan med det snaraste, och kom så ifrån de förföljande, hvilka då icke hade sina hästar till hands.
När de kommo hem till Westergötland, och Kettil fick höra deras färd, sade han: «Det är skam att lida sådant af ett qvinfolk och blifva utjagad som häst ur hage: och månde vi nu straxt hämnas en sådan nesa.» Rolf sade sig ej ännu vilja göra det, ehuru mycket Kettil än dertill äggade honom.
Men då Torborg förnam, att det varit konung Rolf af Westergötland, som friat till henne, förstod hon granneliga, att han ej ämnade sluta med detta, utan att man måste vara beredd på vida svårare anfall af honom. Hon lät derföre sammankalla en stor hop folk och uppföra omkring Ulleråker en mur eller vall, hvars like i styrka och konst ej fanns; ty den var ganska hög och så fast, att murbräckor ej förmådde något mot honom, och dertill voro vattentrummor öfverallt inmurade, hvilka släckte elden, om någon försökte antända vallen. Sedan Torborg på detta sätt befästat sig i Ulleråker, satte hon sig neder och gjorde sig lustig och glad med
