han satt mest hemma och styrde landet, och ansågs han i allting vara mindre man för sig, än brodren. Dessas land ville Ivar gerna bemäktiga sig, emedan det låg så passande midt emellan alla hans andra riken. När nu Ivars dotter, Öda, var fullväxt, blef hon mycket beryktad för skönhet och stort förstånd; emedan hon dertill var Ivars enda barn, och skulle en gång ärfva alla hans länder, så ansågs hon mycket rik och kallades derföre Öda, den djup-öda, d. v. s. den mycket rika. — Helge Hvasse for att fria till Öda, och behagade han henne ganska väl. Ivar visade sig äfven vänlig mot honom; men i ett enskildt samtal med sin dotter förböd han henne att äkta Helge. Sedan sade han för denne, att Öda af högmod förkastat hans hand, tvärtemot Ivars enträgna böner. Härpå for Helge hem.
En tid derefter bådo Röreks man sin konung förse sig med ett godt giftermål, och föreslogo dertill Öda. Rörek tvekade vid detta, men hans män uppmuntrade honom. Han talade då med Helge härom, och bad honom fara åstad och fria för sig. Helge svarade, «att förslaget vore godt, samt den lycklig som finge äga Öda. Dock fruktade kan samma utgång nu, som sist. Likväl ville han göra sin broder till viljes». Reste alltså åstad, och frambar ärendet för Ivar, af hvilken han väl undfägnades. Men Ivar sade, «att då Öda försmått Helge, var det oförsigtigt af Rörek att begära henne, då han i allt var sämre, än Helge». Helge deremot påstod «Rörek uti allt vara sig jemngod, fast han ej var så mycket beryktad i vikingatåg». — Ivar låtsade vara obenägen, dock gick han att tala vid Öda. Hon svarade: «att derest hon sjelf finge råda, skulle Rörek aldrig få hennes hand; dock såge hon väl, att hennes vilja nu, som förut, intet betydde, då konungen sjelf annorlunda hade beslutat. Illa!» svarade konung Ivar, «likar mig ditt stolta svar, och ser jag, att du ej längre vill stå under vår lydnad. Men konung Rörek skall likväl blifva din man, ändock du det icke vill». Härpå gick konungen bort till
