nemligen att dela den i tre hopar, hvilka hvardera voro framtill spetsiga, men bakåt bredare, så att i främsta ledet gick blott en man, i det andra två, i det tredje tre, o. s. v. En sådan slagordning kallades Svinfylking, emedan hvardera hopen var spetsad framåt såsom ett svintryne. Af tacksamhet för denna lärdom säges Harald hafva lofvat åt Oden alla dem, som föllo i hans strider. För allt detta blef Harald slutligen så fruktad, att ingen tordes föra krig emot honom, och han satt 50 år med frid i sitt rike. På det icke hans kämpar skulle förvekligas, höll han beständiga vapenöfningar, och den som blinkade för ett yxhugg, hvilket gick ända förbi ögonbrynen, blef straxt bortkörd från hofvet i Lejre och mistade sin sold, såsom rädd och feghjertad. Konung Harald var dock ganska mild, och återlemnade många fylken åt de småkonungar, som Ingjald och Ivar fördrifvit.
SJUNDE KAPITLET.
HARALD HILDETANDS ÅLDERDOM.
Öda hade med Radbjart en son, som hette Randver. Honom satte Harald till sin underkonung i Uppsala öfver Svearike och Westergötland; men sjelf bodde han i Lejre. Randver dog på ett krigståg till England, hvarefter hans son, Sigurd Ring, blef underkonung i hans ställe.
När konung Harald blifvit 150 år gammal, låg han af ålderdomssvaghet beständigt i sängen, och orkade litet gå. Då var ingen, som försvarade hans rike för de många vikingar, som på alla sidor började anfalla och härja det. Detta likade hans vänner illa, och många andra tyckte också konungen halva lefvat länge nog. Några mäktiga män togo derföre det råd, att då konungen en gång var i karbad, lade de träd och stenar deröfver, ämnande så förqväfva honom. Men då Harald
