Mera sade han ej, utan gick straxt bort, hafvande med sig det afbrutna skaftet, men sjelfva spjutet stod qvar i såret på ormen. Tora förstod, att han omtalat sitt ärende och sin ålder, och undrade hon, om det varit en menniska eller ett troll, emedan hans växt var jättelik, hälst för hans år. Om morgonen blef allt detta berättadt för jarlen, som borttog spjutet, och befanns det så tungt, att få förmådde föra det. Han lät då pålysa ett allmänt ting öfver hela sitt välde, tänkande, att den, som dräpt ormen, skulle till bevis derpå medföra det afbrutna spjutskaftet.
Ragnar försporde också till sina skepp, att ting var stämdt i grannskapet. Han gick derföre dit med hela sin här, och stannade med den ett stycke från den öfriga folkhopen. Jarlen stod nu upp och begärde ljud. Han «tackade först de församlade männerna, att de hade efterkommit hans kallelse». Sedan berättade han hela händelsen med ormens död; bedjande tillika, «att den, som egde det passande spjutskaftet, skall framvisa det, sägande sig vilja hålla sitt löfte mot hvem det vore, hög eller låg». Nu blef spjutet kringburet för alla, men ingen kunde uppvisa skaftet. Slutligen bars det också för Ragnar. Han sade då spjutet vara sitt, och uppviste skaftet, som dermed noga inpassade. Då förstodo alla, att det var han, som slagit ormen. Jarlen lät derföre göra ett stort gästabud åt honom och hans män. Då Ragnar der fick se Tora, tycktes hon honom vara öfvermåttan skön, och han begärde henne derföre sig till drottning. Detta blef honom jakadt, och vardt alltså gästabudet till ett stort och präktigt bröllop förvandladt. Efter detta förde Ragnar sin drottning hem i sitt rike, och blef han mycket berömd för denna färden. Tillika fick han för sin underliga klädnads skull tillnamnet Lodbrok, d. v. s. luden byxa.
