Sida:Fyrbåken.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
14


Då blef hafvet mig kärt.
Hvad jag kan, har jag lärt
Af min fader, fast illa jag slet.
Och min skola blef sjön,
Och min lärdom blef bön,
Och dess tröst är det enda jag vet.
 
Uti faror och nöd,
Ofta nära min död,
Var jag mången gång illa till mods.
Men min ande har bedt,
Och jag trott och jag sett,
Att det ges ock en Gud för en lots.

När det glupande haf
Öppnar graf efter graf,
Skall han ut, om ock döden han ser.
Och med blicken hemåt,
När han lossar sin båt,
Vet han ej, om han fäster den mer.