Den här sidan har korrekturlästs
80
Glidit från hoppets förtrollande strand, allt längre och längre,
Ned till den kyliga kust, der minnena spöka i qvällen.
Ack! hvem har ej med harm känt tidens flägt i karpusen
Rifva den ”flygande lock” och strö deröfver sitt ”silfver”,
Medan vi visas med hån ur ungdomens yrande kretsar.
Ensam jag åldras dock ej, jag ser mina ungdomsbekanta,
Unga som jag en gång och fria från lifvets bekymmer,
ÖN som himmelen sjelf och friska som landtliga djeknar,
”Smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder”,
Nu förbytta till form — otympliga, svåra gestalter,
Prostar 2 magar i skyn — det enda som höjt sig mot himlen,
Fromma som bräkande får, domkyrkor till skick och till hållning,
