Hennes far, den rike Melchior Sinclaire, satt jämte sin hustru hemma på Björne och lät Marianne fara till sina förnäma vänner i de stora städerna eller på de mäktiga herrgårdarna. Han hade sin glädje av att berätta om alla de pengar hon förstörde, och båda de gamla levde lyckliga i glansen av Mariannes strålande tillvaro.
Hennes var ett liv av nöjen och hyllning. Luften omkring henne var kärlek, kärlek var hennes ljus och lykta, kärlek hennes dagliga bröd.
Ofta hade hon själv älskat, ofta, ofta, men aldrig hade slik lusteld varat nog länge, att därvid hade kunnat smidas de bojor, som binda för livet.
»Jag väntar honom, den starke stormaren,» brukade hon säga om kärleken. »Hittills har han inte klättrat över några vallar eller summit över några gravar. Tam har han kommit, utan vildhet i blicken och dårskap i hjärtat. Jag väntar den väldige, som för mig utom mig själv. Så stark ville jag veta kärleken inom mig, att jag måste bäva för honom; nu känner jag blott den kärlek, som min klokhet ler åt.»
Hennes närvaro gav eld åt talet, liv åt vinet. Hennes glödande själ satte fart i stråkarna, och dansen svävade i ljuvare yrsel än förr över de tiljor, som hon berörde med sin smala fot. Hon strålade i tablåerna, hon gav snille åt lustspelen, hennes sköna läppar …
Tyst, det var inte hennes fel, aldrig var det hennes mening! Det var balkongen, det var månskenet, spetsslöjan, riddardräkten, sången, som
94
