kan vinna hennes ja-ord, Gösta, så sätter jag ut min välsignelse till äktenskapet på det här kortet.»
Gösta satte ut hela sin vinst och spelet började. Han vann, och brukspatron Sinclaire upphörde att spela. Han kunde inte strida med oturen, det såg han.
Natten skred framåt, midnatt var gången. De sköna kvinnornas kinder började blekna, lockarna raknade, volangerna voro tillskrynklade. De gamla damerna reste sig ur soffhörnen och sade, att som festen nu hade varat i tolv timmar, kunde det vara tid på att dra hem.
Och den sköna festen skulle vara slut, men då tog Lilliecrona själv fatt på fiolen och spelade upp den sista polskan. Hästarna stodo för porten, de gamla fruarna klädde sig i pälsar och bahytter, de gamla herrarna tvinnade resskärpen och knäppte bottforerna.
Men de unga kunde inte slita sig från dansen. Där dansades i ytterkläder, där dansades fyrmanspolska, slängpolska, ringpolska, ett ursinnigt dansande var det. Så snart en dam övergavs av en kavaljer, kom en annan och ryckte henne med sig.
Och även den sorgbundne Gösta Berling rycktes med i virveln. Han skulle dansa bort sorgen och förödmjukelsen, han ville ha yrande livslust in i blodet igen, han ville vara glad, han som alla andra. Och han dansade så, att rummets väggar gingo runt, och hans tankar yrade.
Så, vad var det för en dam han hade ryckt till sig mitt i flocken? Hon var lätt och smidig, och
102
