De bävade och vredgades vid att se henne där. Det var som att finna ett tillbett helgon ligga stympat och plundrat utanför kyrkporten.
Gösta skakade sin knutna hand mot det mörka huset. »Ni hatets barn,» ropade han, »ni hagelskurar, ni nordanstormar, ni förhärjare av Guds lustgård!»
Beerencreutz tände sin hornlykta och lyste ned i det blåbleka ansiktet. Då sågo kavaljererna Mariannes sargade händer och de tårar, som hade frusit till is i hennes ögonhår, och de jämrade sig som kvinnor, ty hon var dock inte bara en helgonbild, utan en skön kvinna, som hade varit till en glädje för gamla hjärtan.
Gösta Berling kastade sig ned på knä bredvid henne.
»Här ligger hon nu, min brud,» sade han. Hon gav mig brudkyssen för några timmar sen, och hennes far har lovat mig sin välsignelse. Hon ligger och väntar, att jag skall komma och dela hennes vita bädd.»
Och Gösta lyfte upp den livlösa på starka armar.
»Hem till Ekeby med henne!» ropade han. Nu är hon min. I drivan har jag hittat henne, nu skall ingen ta henne ifrån mig. Vi skola inte väcka dem därinne. Vad skall hon göra där inom de portar, mot vilka hon har slagit sin hand i blod?»
Han fick göra, som han ville. Han lade ned Marianne i främsta släden och satte sig vid hennes
