på en uttröttad syndares bekvämlighet. Nu kunde hon så mycket mindre göra det, som hon hade beslutat att i den natten driva kavaljererna från Ekeby.
Gången var den tid, då hon satt i glans och härlighet på Ekeby och sådde glädje över jorden, såsom Gud sår stjärnor över himlen. Och medan hon drog hemlös kring landet, var den stora gårdens makt och ära lämnad i kavaljerernas händer att vårdas av dem, som vinden vårdar askan, som vårsolen vårdar snödrivan.
Stundom hände, att kavaljererna åkte ut sex eller åtta på en lång släde med spann och dombjällror och flätade tömmar. Mötte de då majorskan, där hon gick som en tiggerska, slogo de inte ned sina ögon.
Knutna nävar sträckte den larmande skaran mot henne. Med en häftig släng av släden tvingades hon upp i vägkantens drivor, och major Fuchs, björndödaren, passade alltid på att spotta tre gånger för att förtaga all ond verkan av käringmötet.
De hade ingen miskund med henne. Led var hon dem som en häxa, där hon gick längs vägen. Om en olycka hade träffat henne, skulle de inte sörjt mer än den, som på påskaftonen skjuter av en bössa, laddad med mässingshäktor, sörjer över att han har råkat träffa en förbiflygande trollkäring.
En salighetssak var det dem, de stackars kavaljererna, att förfölja majorskan. Människor ha ofta varit grymma och pinat varann i stor hårdhet, då de ha bävat för sina själar.
